Ewis blogg

Sista Luciamorgonen innan jag går i pension kommer ni att kunna läsa i tidningarna om en märklig drukningsolycka på den skola jag jobbar då. Jag kommer nämligen att dränka alla elever i samlingssalen den morgonen med mina tårar som forsar pga den rörda sinnesstämning jag kommer att befinna mig i. Det blir verkligen värre och värre för varje år det här med lättrördheten. I morse satt jag och bet mig i läppen, skakade och rös om vartannat när årets Luciatåg framförde den ena vackra julsången efter den andra. Tänk att det finns elever med så vackra sångröster på MIN skola! Idolfinalisterna - släng er i väggen!

Kanske har sömnbristen något med närheten till tårarna denna dag. Sov nämligen bara 3 timmar, varav en i bilen på väg hem från Sundsvall kl 02.00. Men det var värt de första tjugo minuternas kamp mot tröttheten när klockan ringde i morse och varenda gäspning under denna dag. Vilken fantastisk danskväll! Åkte ner till Sannex spelning på Aveny med väldigt låga förväntningar. När jag dansade till Sannex i somras och kunde jag konstatera att det var ett riktigt härligt band med mycket spelglädje och många toppenlåtar på reportoaren. Dessvärre är danspubliken väldigt kräsen så de brukar inte masa sig iväg till Aveny för "mindre kända band". Dessutom var det julbordskväll och det brukar locka ut "kavajerna" dvs medelålders konferensmän som efter för många öl i baren tror att de är John Travolta och äger dansgolvet.

Så oddsen för en bra danskväll var mycket små... Trots det kunde jag bara hålla med min vän Volker som i ett mess igår konstaterade att dansabstinensen var för stor och att han bara MÅSTE åka. Vi packade in oss i bilen vid halv nio då dansen började så sent som 22.00 pga av julshowen innan. I ett vackert och ymnigt snöfall tog vi oss ner till Sundsvall och funderade om vi verkligen är riktigt kloka som gav oss iväg på detta äventyr.

Väl framme visade det sig att det var ett lyckokast! Massor av dansvänner hade haft samma känsla som vi och kvällen blev mycket lyckad. Klarade mig dessutom undan att bli uppbjuden av de "kavajerna" även om deras framfart på dansgolvet krävde full koncentration av mina danskavaljerer som måste kryssa sig förbi dessa män som blandat ihop dans med bowling.

Tyvärr var det ett råddjur som gjorde ett liknande misstag när vi var på väg hem och sprang ut framför Volkers bil... Men vi och bilen klarade sig. Råddjuret befinner sig nog tyvärr i de sälla betesmarkerna...

Just nu vill jag inte vara lärare. Nästan alla dagar under skolåret tycker jag att läraryrket är ett fantastiskt spännande och utmanande jobb som ger mig otroligt mycket tillbaka. Jag får skratta varje dag, får känna glädjen över att vara med i processen när barn blir vuxna och jag känner stolthet när mina elever lämnar min lektion med nya kunskaper.

Nu är det ju så att en del människor inte lär sig lika lätt som andra. En del har problem som dyslexi eller låg begåvning, språkproblem eller diagnoser som ADHD eller minnesproblematik. Eller ännu värre; de elever som lever i stora sociala problem och aldrig har stöd eller hjälp hemifrån. Många av dessa elever är väldigt ambitiösa och sliter verkligen för att jämt göra sitt bästa. Trots det räcker deras kunskaper inte till för att få det efterlängtade G:et (godkänt). Att vara den som ansvarar för dessa elevers inlärning, se deras eviga slit och ändå måsta vara den som skriver in ett IG i betyget känns fördjävligt. Jag kan helt enkelt inte uttrycka det på något annat sätt. Det är bara så vidrigt att jag just nu hatar mitt jobb...




Ett hjärta för alla mina underbara elever