Ewis blogg

Det är något speciellt med de där vännerna som man har sedan barndomen. Mycket förändras på väg mot vuxenlivet. Många vänner växer man ifrån, några flyttar, några vet man inte ens var de tagit vägen. Trots det finns allt detta finns det några som blir kvar, några som nästan blir själsliga släktingar och inte bara vänner. De där personerna som man kan ringa efter flera månaders tystnad, bara plocka upp tråden och det känns som om det var igår man talades vid sist. De där personerna som känner en utan och innan, som tycker om en oavsett vilka misstag och felsteg man tar. De där personerna som man vet ställer upp i vått och torrt, aldrig skulle svika när nöden är som störst. De där personerna som är grundbulten i den personliga tryggheten.

Vilken fantastisk känsla det är att veta att de personerna finns där!

Känner mig rik som människa när jag tänker på att jag har flera såna vänner:

Marie:

Kompisen sedan "lekistiden". Den sportiga, vältränade tjejen som rest, jobbat utomlands, har fantastisk smak oavsett om det gäller inredning, kläder eller musik, perfektionisten som lagar underbar mat och har koll på allt. Dessutom är hon klok, generös och omtänksam som få! Hon har alltid en liten present med sig och bjuder gärna på tjusiga middagar eller på hembakta kakor. Tråkigt bara att hon bor så långt bort som i Stockholm...

Om jag var superduperrik skulle jag köpa Marie en större lägenhet!

Carola:

Gick i samma klass från fyran till nian men det var under högstadiet vi blev vänner genom Marie som spelade basket med Carola. Carola som är sambo med min "låtsaskusin" dvs min pappas särbos systers son. Hängde ni med?! Skratt! Nå väl, efter att ha träffat denne Magnus första gången sa jag till Carola att det var en kille i hennes smak. När de träffades gnom mig ett par år senare sa det inte klick direkt...det tog två veckor innan Carola ringde och sa: "Ewis, det är en sak jag måste berätta..." Magnus och Carola har två fina killar på 6 och 9 år och är numera bosatta i Timrå. Carola har precis blivit klar med sin receptarieutbildning och vikarierar nu på olika Apotek runt om i Sundsvall. Hon är en helyllemamma som tar hand om sin familj på alla sätt och vis, pluggar/jobbar och renoverar huset. Ändå har hon tid att då å då ha en telefonmaraton med mig...

Om jag var superduperrik skulle jag ge Carola professionell hemhjälp för att avlasta henne så att hon fick mer tid för sig själv!

Magnus:

En av mina första pojkvänner. Flyttade för många år sedan till Stockholm med sin dåvarande pojkvän och blev kvar där. Tappade kontakten med honom då men "hittade" igen på Stadsfesten i Kramfors för två år sedan. Snällare människa finns nog inte!

Om jag var superduperrik skulle jag ta med mig Magnus på en resa till något lagom varmt ställe där vi skulle ligga och njuta med varsin drink i handen och spana in killar!

Maria:

Min allra bästa vän från mellanstadiet upp till gymnasietiden. Sedan kom livet emellan. Efter några år utan någon kontakt alls nästan hoppas jag att vi under detta år hittar tillbaka till varandra eftersom jag saknar hennes otroliga fantasi och energi. Vi får väl se om vi kan klämma in lite umgänge mellan mina danser och hennes fyra barn...

Om jag var superduperrik (och lyckades knäcka Marias envishet) skulle jag ge Maria körlektioner så att hon kunde ta körkortet och på så sätt kunna hälsa på mig lite oftare!



Bilden hämtad från: http://www.urp.se/nettetanta/kristna%20egna%20bilder%203.htm

Nu suckar de flesta och slutar läsa. "Men herregud, har människan inget annat i huvet?"

Jo, massor men dansen betyder så otroligt mycket för mig. Den ger mig MOTION. Ingen annan motionsform som jag hittills provat har får mig att ge järnet i 4-8 timmar på en kväll! Alla andra sporter måste jag slääääpa mig till..."ja, ja, jag måste väl träna då..."

Till dans skuttar jag alltid iväg med glädje, hur jobbig en dag än varit.

Om en dag varit just så där tråkig, jobbig, trist som en del dagar är så kan en danskväll tända livsgnistan igen. Alltså, dansen ger mig GLÄDJE. Kan man bli annat än glad när man går kommer in i danslokalen och någon kastar sig över en och glatt ropar: "Åh, är du här! Då måste vi dansa!" När man under första varvet på dansgolvet får glada leenden, nickar, kanske en vink från någon dansvän eller från någon av bandmedlemmarna. När man efter en dans med någon riktig dansstjärna får en komplimang: "Åh, vad du dansar bra! Det här måste vi göra om!" Snacka om att boosta SJÄLVFÖRTROENDET! Å alla dessa VÄNNER man får inom dansvärlden! I början mest killar eftersom det är dem man dansar med men eftersom tiden går lär man känna en massa goa tjejer också. Kompisar och flickvänner till killarna man dansar med, samåkningspartners eller någon som man börjat snacka med på http://www.dansmaffian.se/. Jo, för självklart finns det en egen sajt för oss danstokar! Här diskuteras danser, skor, låtar och allt möjligt annat som har med dans att göra.

Jag inser nu att jag har sjunkit ner till armhålorna i dansträsket. Här är några av bevisen:

• Jag har dansat i snart 20 år.
• Jag går och ler i flera dagar efter en lyckad danskväll.
• Jag längtar till dansmaran i Övik lika mycket, om inte mer, som jag gjorde efter julafton när jag var liten.
• Jag stör mig inte ett dugg på att, dyngsur av svett, trycka mig intill en annan svettdrypande varelse i 8 minuter.
  Jag tycker att det är helt normalt att gå fram till scenen efter en danskväll, krama bandmedlemmarna och tacka för kvällen.
• Jag tillhör nu den grupp av dansare som "gnussar" ibland till de riktigt lugna låtarna. Trots att jag bara för ett år sedan tyckte det såg lite VÄL intimt ut. Vad gör då gnussare? Jo, vi dansar en väldigt nära foxtrot med panna mot panna. När man rör sig åt höger vrider dansparet huvudena åt det hållet och sen när man dansar åt vänster vänder man ansiktet ditåt. När jag dansar gnuss har jag helst vänstra handen runt killens hals och högra handen på killens höft och han lägger då sin vänstra hand ovanpå den jag har på hans höft och för sedan mig med hela kroppen i dansen. Detta ger en väldigt intim och sensuell dans. Mysigt, mysigt... Sett tryckt på en t-shirt: "Gnuss får Lambada att framstå som bollibompa!"                                                                                 Läs mer om gnussandet här: http://www.norran.se/noje/article200404.ece
• Jag anser inte att jag behöver någon pojkvän i mitt liv längre...dansen ger mig den närhet och kroppskontakt jag behöver. Nja, riktigt så långt ner i dansträsket har jag inte sjunkit riktigt än. Skratt! Men jag har insett att jag nog måste hitta någon som också dansar eller som har en stor portion tålamod med mitt stora dansintresse... För ingen kan få mig att ge upp detta underbara intresse!

"Brorsan" å jag!