Livspusslet!
Ibland fallar alla bitarna på plats som av sig själv.
Man får tag i den rätta pusselbiten och sen bara rasslar det till så ligger hela pusslet där och man ser det vackra motivet. Dessutom känner man sig duktig för att man lyckades!
Den här gången var den rätta pusselbiten ett kapitel i en bok som jag gärna vill tipsa er om. Den kom ut för många år sedan och jag läste den då som en vanlig roman. Den här sommaren har jag läst den på ett annat sätt, som en del i min personliga utveckling. Mycket i boken kan upplevas som "flummigt" och väl mycket New Age. Men läs den med öppna sinnen, ta till dig det som känns "rätt" för dig och se om den kan hjälpa dig med ditt livspussel.
Boken är:
"Den nionde insikten" av James Redfield
Känslorna...
...är besvärliga med mig ibland.
För ibland känner jag sånt som jag vet inte står i relation till vad som händer i verkligheten.
Ibland känner jag sånt som jag vet att jag inte behöver känna.
Oro...svartsjuka...ensamhet...övergivenhet...otålighet...irritation över att jag känner så här fast jag inte borde.
Tråkiga känslor som jag inte vill känna när solen lyser, himlen är blå, det är sommarlov och jag får tillbringa dagarna med min underbare son.
Vad gör jag då när de här känslorna dyker upp?
Ringer en vän, gråter ut, tycker synd om mig själv en stund.
Sedan försöker jag se bakom känslorna.
Varför känner jag så här när jag egentligen vet att jag inte har någon anledning att känna så?
Kan det vara värmen som gör mig trött, irriterad och grinig?
Kan det vara "Fröken Röd" eller pms som gör mig extra känslig?
Är det kanske någon traumatisk upplevelse i barndomen som gör sig påmind?
Helt klart är att egot fått sig en törn och skriker på uppmärksamhet.
Å då vill egot ha tröst/substitut.
Gärna i form av godis, god mat eller alkohol.
Men idag fick jag det jag verkligen behöver i såna situationer:
En lång varm kram i en god väns famn!
För ibland känner jag sånt som jag vet inte står i relation till vad som händer i verkligheten.
Ibland känner jag sånt som jag vet att jag inte behöver känna.
Oro...svartsjuka...ensamhet...övergivenhet...otålighet...irritation över att jag känner så här fast jag inte borde.
Tråkiga känslor som jag inte vill känna när solen lyser, himlen är blå, det är sommarlov och jag får tillbringa dagarna med min underbare son.
Vad gör jag då när de här känslorna dyker upp?
Ringer en vän, gråter ut, tycker synd om mig själv en stund.
Sedan försöker jag se bakom känslorna.
Varför känner jag så här när jag egentligen vet att jag inte har någon anledning att känna så?
Kan det vara värmen som gör mig trött, irriterad och grinig?
Kan det vara "Fröken Röd" eller pms som gör mig extra känslig?
Är det kanske någon traumatisk upplevelse i barndomen som gör sig påmind?
Helt klart är att egot fått sig en törn och skriker på uppmärksamhet.
Å då vill egot ha tröst/substitut.
Gärna i form av godis, god mat eller alkohol.
Men idag fick jag det jag verkligen behöver i såna situationer:
En lång varm kram i en god väns famn!
