Ewis blogg

Kolsyrebubbel
i kroppen
evighetsleenden
Välkommen!

Såg idag på facebook att en av mina fd elever tagit körkortet häromdagen, en annan missade skrivningen med bara två fel för mycket. Detta påminde mig om när jag själv, för 19 år sedan i februari 1993, HERREJISSESKANDETVERKLIGENVARASÅLÄNGESEDAN???!!! skulle ta körkortet. Eftersom varken jag eller min kompis C hade föräldrar utrustade med bilar som gick att övningsköra med så kom vi på den briljanta idén att åka till Göteborg och ta en intensivkurs på en körskola i närheten av min mormor som bor på Hisingen.

Även om du inte har kört bil i Göteborgs centrum kan du säkert förstå att trafikmängden och antalet filer, rondeller, trafikljus och framför allt spårvagnar skiljer sig avsevärt från trafiksituationen i Kramfors. Den tanken föll aldrig två ”Hillbilly girls” från Norrland in.

Förrän vi första gången satt bakom ratten och bilskolläraren bad oss svänga ut från parkeringen. OooopS!

Det blev tre mycket spännande veckor som jag skulle kunna många spaltmeter om men jag lämnar det till ett annat tillfälle och återgår till själva uppkörningen. Den skedde hemma i lilla Kramfors efter ett antal extralektioner med en åkrädd bilskollärare som tog ur mig det lilla självförtroende jag lyckats skrapa ihop fram till 18 års ålder. Dessutom hade jag den fantastiska turen att få en uppkörningsman som troligen var periodare eller hade någon form av personlighetsstörning.

Denne mycket purkne uppkörningsman bad mig åka in till Hemköp och parkera. Min bilskollärare hade itutat mig att man ABSOLUT måste stänga av vartenda reglage i bilen om man blev ombedd att parkera, så det gjorde jag så klart. Efter parkerandet fick jag order att köra ut på Riksväg 90 och vända på lämpligt ställe. Sagt och gjort, jag kände nästa körkortet landa i plånboken!

Svängde av på en infart, skulle just börja backa bakåt för att vända bilen då surkarten bredvid mig plötsligt öppnade munnen efter att ha suttit tyst i 10 minuter:


”Det är lite immigt här!”

Jo, det kunde jag ju inte säga emot men vad var det som var fel? Kåtimma var det ju i alla fall inte.

”Du kanske borde slå på fläkten igen?” Surkarten pekade på instrumentpanelen. NÄEEEEEJ!!! Nu skulle det inte bli något körkort för mig, jag hade glömt att slå på fläkten igen efter parkeringen.

Så här i efterhand kan jag tycka att det enda självklara i denna situation hade varit att vänta tills fläkten tagit bort imman och sedan backa och vända. Men min totalt uppstressade hjärna sa istället åt min hand att lägga i backen, trycka ner gaspedalen med foten och backa…ner i diket.

Försökte köra upp igen men även om jag inte hamnat så långt ner i diket så gjorde den hala snön manövern omöjlig för en ovan bilförare. Uppkörningsmannen suckade tungt och försökte kliva ut för att knuffa på. Men si det gick inte! Hans dörr var blockerad av snön! 

Jag satt som förstenad tills karl fräste åt mig att gå ut och ringa efter hjälp. Detta utspelade sig under jura-perioden då mobiltelefoner innebar en klump på 10 kilo som satt fast i en del lyxutrustade bilar, dock inte i bilskolebilar, så jag fick snällt ta en springtur till närmaste affären.

Tillbaka i bilen efter att ha ringt till min bilskollärare, som troligen fick en hjärtinfarkt efter mitt samtal, satt den levande citronpåsen och jag tysta en bra stund i väntan på hjälp. Plötsligt yttrar sig karln igen:

”Ja, det blev ju inget körkort, det här!” Från att ha varit i det närmaste apatisk av chock bubblade jag nu formligen av skratt.

”Nä, jag misstänkte nästan det!” blev mitt fnissande svar. I citronpåsen lades genast ett halvt kilo citroner till.

Några veckor senare med ytterligare några självförtroendesänkande körlektioner (in ny bilskolebil, den dikeskörda skulle som tur var bytas ut veckan efter min lilla malör) möttes jag av samma uppkörningsman. Denna dag iklädd ett stort leende. Han presenterade sig glatt och jag konstaterade att vi hade träffats tidigare.

”Jasså?” sa han. ”Jo, det var ju jag som backade ner i diket…” Lika bra att erkänna direkt. ”Det borde du ju minnas, inte många som klantar till det så rejält på uppkörningen.”

”Åjo, du skulle bara veta. Jag har varit med om BETYDLIGT värre grejer!”

Självklart gick denna uppkörning galant och jag fick helt plötsligt köra bil själv. Denna underbara frihetskänsla som nu mina fd elever får njuta av. Grattis till dem och grattis till mig som faktiskt lyckats behålla körkortet…till denna dag i alla fall.

På mångas begäran tänkte jag att jag skulle skriva ett nytt blogginlägg. Fler än en räknar jag som många. Några frågor på det?

Riktigt vad jag ska skriva om vet jag inte. Inte så att det inte har hänt en massa i mitt liv sedan sist men sånt får alla höra skvallervägen ändå så det behöver jag inte skriva om.

Får beta av mina favoritämnen allt eftersom:

#1 Min son fyller snart 11 år och jag är än mer tacksam än tidigare för att jag får ha honom i mitt liv. I höstas, då han i över två månader hade feber, magrade och var allmänt sjuklig utan att läkarkåren hittade någon orsak, var det många fasansfulla tankar som huserade i min hjärna. Att leva i ovissheten om vad som var felande med mitt älskade barn var emellanåt förlamande och inget annat kändes överhuvudtaget värt att bry sig om.

Det var en fruktansvärt jobbig tid men den gjorde att vi fick en än mer nära och öppen relation. Vi pratade väldigt mycket under den här tiden, om viktiga saker som adoptionen, hans biologiska familj, att komma i puberteten, liv, död…ja, allt mellan himmel och jord. Vi kämpade med läxor mellan febertopparna, spelade spel, tittade på film och lyxade med mat och gotta för att den lilla kroppen i alla fall skulle få någon form av näring i sig.

Jag kommer aldrig glömma hur skör och sårbar min lille prins såg ut när han låg på uppvaket efter operationen eller hur mycket vi skrattade åt honom när han vaknat, vimsig och drogpåverkad av narkosen, och pratade om favoritsköterskan:
”Hon har de tre S’en; Schnäll, schnygg och sexshig!”

Nu, fyra månader senare, är sonen helt frisk men när det kör ihop sig på jobbet, i relationerna eller livet sådär allmänt jäklas med mig så finns ofta tanken där:

”Allt det där spelar ingen roll, huvudsaken är att mitt barn är friskt!”

Nästa favoritämne får bli…dans…eller någon av mina fantastiska vänner…eller fotografering…den som läser får helt enkelt se!

Tack för att du tittade in, tog dig tid att läsa. Välkommen tillbaka!