Besök hos "häxdoktor"
Ärligt talat har min inställning till homeopati varit mycket skeptisk. Mycket beroende på att jag vetat väldigt lite om ämnet men till största delen beroende på att det jag hört om denna läkekonst verkat lite väl mycket som "hokus-pokus". Nu har jag dock gjort mitt första besök hos en homeopat efter devisen "förkasta inte sånt som du inte provat på".
Det första som hände när jag kom in på mottagningen var att "Ewis fördom om homeopati nr 1" kom på skam. En homeopat var enligt min inre bild en kort man som närmat sig pensionsåldern, klädd i något hemstickat, bohemisk stil och skägg. Verklighetens homeopat var en lång slätrakad man i obestämbar ålder men åtminstone inte äldre än 55. Denne Leif var klädd i vita kläder à la "Vanlig doktor" och såg ut att vara en sportig och modern person.
"Ewis fördom om homeopati nr 2"
En homeopat håller till i ett litet kyffe någonstans i en halvdunkel lokal med murriga väggar och möbler från någon loppis.
Inte heller denna fördom stämde med verkligeheten. Leifs mottagning låg i ett trevligt bostadsrättsområde i Mora som liknade en pittoresk gata i Visby ungefär. Både väntrum och mottagningsrum var ljust, modernt och hemtrevligt. Ungefär som en privat tandläkarmottagning brukar vara. Ganska snabbt konstaterade jag att Leif verkar vara en ordningsmänniska ut i fingerspetsarna. Alla saker och prylar stod i prydliga rader och på bestämda platser. Även hans sätt att undersöka verkade följa ett förutbestämt mönster som var uttänkt för att vara effektivt och grundligt.
Ännu en fördom hade jag, "Ewis fördom om homeopati nr 3": Homeopaten skulle antagligen börja med att ställa ledande frågor, luska fram saker om patienten, för att på så sätt kunna ställa rätt "diagnos". Men icke sa nicke, Leif bad mig sätta mig i en stol och förklarade sedan att hur undersökningen skulle gå till. Han gör sk ögondiagnostik och samtalar sedan med patienten för att kunna skriva ett recept på preparat som kan hjälpa mot de besvär som patienten lider av. Med hjälp av en ficklampa och olika förstorande luppar tittade Leif mig i båda ögonen, samtidigt som han ritade och skrev på ett block bredvid. Undersökningen tog cirka 20 minuter skulle jag tro. Efter det berättade han vad han "sett" i mina irisar. Några av "diagnoserna" var klockrena och några var för mig lite kryptiska. Han sa bl a att jag hade små inflammationer i tarmsystemet vilket jag först inte alls ville kännas vid. Fast vid närmare eftertanke mindes jag att jag förra hösten haft stora problem med magen och början till magsår. Kanske var det vad Leif såg där i djupet av mina ögon? Eller är det efterkonstruktioner i min hjärna? Svårt att veta...
Efter ett kvarts långt samtal började Leif skriva ut ett recept. Det blev 6 tabletter och två sorters dropplösningar. De ska tas dagligen men inte samtidigt och minst 20 minuter före eller efter de större måltiderna. Så det blir lite pyssel att få till ett 24-timmars mat-och-tablett-sov-schema.
För nyfikna kan jag berätta att preparaten jag fått ska hjälpa mot min endometrios, rensa bort div småinflammationer, få ordning på min ansiktshy som fått fnatt och tydligen tror att jag är tonåring igen och framför allt hjälpa min hypofys att fungera normalt igen eftersom den, enligt Leif, är utslagen. Troligen har den blivit det pga av all hormonmedicinering jag gått igenom pga endometriosen. Kunde även bero på mobilstrålning (aj, aj, aj...måste sluta leva som en siamesisk tvilling med min mobiltelefon...).
Preparaten räcker i tre månader ungefär och efter det avgör jag själv om jag vill komma tillbaka för en ny undersökning och ev fortsatt behandling. Så nu är det bara att börja knapra och se om det ger nått resultat. Antar att du vill veta vad kalaset kostade också? Svar 1650 surt förvärvade kronor.
"Ha!" Säger säkert någon nu: "Nu har du blivit lurad! Det är bara inbillning om de där sockerpillren fungerar!"
Jaha, säger jag då. Det skiter jag i...bara det fungerar!
Att dansa eller inte dansa...det är en ekonomisk fråga
Bara tre dagar till maran och jag längtas knappt...känns konstigt.
Kanske har det att göra med att min ekonomi är tungt belastad just nu:
Pellets nyligen levererat, 2250 kr.
Oskar fick nya kläder i helgen, 800 kr.
Bilbatteriet måste bytas, ca 700-1000 kr.
Bilen står just nu på Verkstan för byte av drivknut och damasker, ca 3000 kr.
Det luktar bränt ur tvättmaskinen, kostnad ? tusen. (Hoppas, hoppas min bonuspappa kan fixa den gratis!)
Nästa helg har jag tid hos en homeopat i Mora, ca 1500 kr + 500 kr i bensinkostnader.
Pga detta känns det inte helt rätt att "slösa" pengar på en danshelg bara för mitt höga nöjes skull.
Samtidigt blir det ju inte ett "högt nöje" om jag känner så här.
Måste ta och bearbeta mig själv för marorna är sååå underbara!
Vet att jag får kul bara jag kommer dit.
...om jag så ska måsta gå till Övik och sälja min själ för att ha råd att komma in!
P.S. Alla tips om sätt att tjäna pengar snabbt å lätt mottages tacksamt! :-P
Mina hemliga vänner
Några av mina vänner har jag skrivit om tidigare och nu har turen kommit till två av mina Internetvänner. Dessa två vänner känner ingen i min närhet till trots att jag räknar dem som två av mina närmsta vänner. Så nu plockar jag fram dem ur skuggan:
Den förste känner jag sen 4,5 år tillbaka. Honom har jag faktiskt träffat ett par gånger IRL men trots att det bara hänt ett fåtal gånger har vi utvecklat en stor vänskap, en tillit och öppenhet jag inte har med någon annan. Kanske just på grund av att vi inte har med varandras ”verkliga” liv att göra. Av den anledningen tror jag att vi har lättare att vara 100% ärliga mot varandra. Vi dömer aldrig varandras misstag och dumheter utan finns bara där och lyssnar. Ibland ger vi varandra uppmuntrande råd eller tröstande ord. Men det är framförallt lyssnandet som är det viktiga. Han är den jag kan vräka ur mig all skit jag går omkring och bär på men är även den förste jag berättar mina hemligheter för. Antemannen, hur många tusentals kronor har jag inte sparat när jag sluppit anlita en hjärnskrynklare tack vare din vänskap? Tack, kära du! Vänner för alltid!
Den andre vännen började som en nätflört. Men eftersom han längtade efter att träffa någon att bygga bo och skaffa familj med i sin hemstad bestämde vi att det var dumt att starta något som var dödsdömt från början i och med att jag är ”oflyttbar” och till på köpet infertil. Av den anledningen har vi aldrig träffats. Vi har nog båda känt att det skulle ha kunnat säga ett ordentligt KLICK om vi setts. Fast jeezez, vad nyfiken jag varit (och fortfarande är) på denna kille! En riktig svärmorsdröm! Gullig, omtänksam, barnkär (bebisknarkare), rolig och intelligent. Trots beslutet om att inte dejta kunde vi inte låta bli att lära känna varandra över nätet och telefonen. Istället för en kärleksrelation blev det istället en varm och go’ vänskap. Vi har tröstat varandra när vi sörjt misslyckade kärleksrelationer och när vi misströstat i vår ensamhet. Nu är han stadgad, boet är byggt och nu hoppas jag att hans största önskan blir uppfylld så fort han och hans käresta känner sig redo. Blir det en dotter han får förutsätter jag att hon får namnet Eva-Linda…
Önskar dig all lycka, M och jag hoppas vi fortsätter vara vänner!
Facebook-statusen som blev en blogg istället...
Lilla My satt på trappan o sjöng en av sina monotona regnsånger.
Hej, sa pappan. Jag är arg!
Det är bra, sa lilla My gillande.
Du ser ut som om du hade fått en lämplig fiende, det kan lätta upp saker och ting.
ur Mumintrollet av Tove Jansson
Hm..skulle nog behöva en fiende just nu...men den enda jag hittar är jag själv...
Varför har har jag så höga krav på mig själv när det stressar ihop sig? Varför bli jag så j*vla besviken när saker å ting inte blir som jag tänkt. Varför inte bara skita i alltihopa och sätta sig ner och göra något jag blir glad av istället? Jag hinner ju ändå inte med alla "måsten".
Så tänkte jag ikväll när alltför många saker på "att-göra-listan" fortfarande stod avbockade trots att jag farit runt som en tätting sedan jag klev upp klockan 06.15 i morse. Så nu gör jag det: sätter mig ner och gör något helt annat. Nämligen skriver ett blogginlägg för första gången på vääääldigt länge. Det var inte meningen att det skulle bli en gnällinlägg men ibland måste jag bara få ösa ur mig.
För att citera ett av mina tidigare blogginlägg:
"Det finns inga måsten. De skapar vi bara själva."
Men jag VILLE hinna klippa gräset ikväll, jag VILLE hinna plocka lite bär, jag VILLE hinna klippa min bror och jag VILLE en massa andra saker...men jag PRIORITERADE att dammsuga (två veckor sen sist...urk!), tvätta (inga rena sängkläder i reserv längre) och att få sonen i säng i tid (han gick nästan inte att väcka i morse).
Bara att hoppas nu att vädret håller i sig så att gräset kan klippas i morgon kväll och att fåglarna låter bli bären en dag till. Brorsans noja över att håret är tre millimeter för långt får han leva med till helgen, tror jag...
