Ewis blogg

Har fastnat för en av balladerna i årets Melodifestival:

"Road Salt" Pain of Salvation

This time I’ll try not to get hurt
This time I’ll stay untouched by pain and dirt
This time I’ll stick to what I’ve learned
This time I’ll fly so low I won’t get burned

Maybe it’s not enough
Maybe this time it’s just too much
Maybe I’m not that tough
Maybe this time the road is just too rough
to walk down, so I sit down

I’ve walked this road so many years
I’ve worn down all my boots, I’ve cried all tears
So many crossroads left behind
So many choices burned into my mind

Maybe it’s not enough
Maybe this time it’s just too much
Maybe I’m not that tough
Maybe this time the road is just too rough
To take me home

To take me home
To take me home
To take me home
But I walk on


http://www.youtube.com/watch?v=ADabadqOjpo

Tycker om texten som beskriver precis hur det kan kännas ibland.
Känslan av att befinna sig på en väg mot ett efterlängtat mål.
En väg som på inga sätt är enkel att gå, man vill ge upp, det känns för svårt men ändå fortsätter man konstigt nog att gå.
Textens titel "Road Salt" kanske är vad som behövs ibland för att man ska komma fram till målet.

Vägsalt hade även behövts i Björnrikes skidbackar igår när jag tog steget från barnbackarna och ut i de gröna pisterna. Isigt, halt och på hyrda skidor som gjort sig bättre på soptippen eller var nu pensionerade och uttjänta skidor hamnar. (Så bortskämd har jag blivit av att åka på A's finskidor.)

Lite stolt är jag nog trots x antal vurpor för jag tog mig ner för Solbacken, Långsvängen och Hotellsvängen (blå!!!). Efter tre timmars åkning var jag helt slut i benen och ändå så där glad och fylld av energi som man blir av utedagar. Kändes nästan pinsamt att få lön för en sådan här arbetsdag. Eleverna skötte sig på bussen både dit och hem, klarade sig själva i backarna och jag och kollegorna såg dem bara svischa förbi glatt hejande emellanåt.
Sa jag att jag har världens bästa jobb?!