Ensam eller själv?
I fredags var jag rätt nere över att vara sjuk, så sjuk att jag under helgen inte skulle kunna träffa min kärlek utan risk att smitta ner honom. Ledsen över att "måsta" vara själv. I och för sig hade jag sonen Oskar den här helgen så helt ensam var jag inte men jag tror du förstår att det är en helt annan sak. Dessutom har jag massor av vänner att umgås med per telefon och internet men det är inte heller samma sak när man längtar efter någon speciell. Man kan alltså känna sig ensam trots att man faktiskt inte är det.
En vän till mig lider just nu av en förkrossande hjärtesorg som river upp massor av gamla övergivenhetskänslor sedan barndomen. Kanske är det pga hans deppade sinne hans vänner drar sig undan för tillfället men de finns ändå där och trots att han har beundrarinnor som står i kö är han just nu världens ensammaste människa, världens sista singel, som han själv uttrycker det. Han har den där fruktansvärda känslan av att känna sig ratad, oönskad och oälskad. Ensamhetens värsta form.
Sen kan man sitta hemma en kväll ensam, i sina fula myskläder, spela favoritmusiken på hög volym, slafsa i sig maten framför datorn och njuta, faktiskt njuta av att vara ensam. Utan att behöva känna sig tvungen att vara social och presentabel. Som de säger i en viss ölreklam "När man vill vara sig själv en stund"!
